Institutionen för geovetenskaper

En geologisk Brexit

2017-04-07

En illustration över landbryggan som sammanband England och Frankrike för flera hundra tusen år sedan, innan engelska kanalen bildades. (CREDIT: Imperial College London/Chase Stone)

De Brittiska öarna har haft ett långt och stormigt förhållande till den europeiska kontinenten. Kände du till det geologiska BREXIT som ägde rum för flera hundra tusen år sedan? 

Magnus Hellqvist kommenterar ya forskningsrön utifrån artiklen “Two-stage opening of the Dover Strait and the origin of island Britain”, Sanjeev Gupta m.fl. Lyssna på intervjun med Magnus i vetenskapsradion på denna länk, och läs artikeln här.

I artikeln presenteras ny forskning kring hur kontakten mellan England och Frankrike bröts och England blev en isolerad ö. Den sista delen av en landbrygga mellan dessa områden var en bergrygg över kanalen (Dover Strait) och det skapade ett landskap med en bergkam som framkom i perioder med låga havsvattennivåer. Men problemet i teorin hittills har varit bristen på bevis, men genom nya och bättre metoder anser forskarna att dom nu har funnit tillräckliga bevis. Kunskapen om detta har naturligtvis stor betydelse för kunskapen om isoleringen av England, vilket i sin tur har stor betydelse för bland annat utveckling av hur vegetationen och djurfaunan och även människan har kunnat ta sig över och till England. När väl länken till Frankrike försvinner, så begränsas ju möjligheten för många djur och människor att röra sig mellan England och hela den Euroasiatiska kontinenten. Det blir därför också en viktig länk i förståelsen inom exempelvis biogeografi och arkeologi.

Det finns sedan tidigare en allmänt accepterad teori är att det skapades en stor proglacial (framförliggande) issjö i södra Nordsjön som dämdes upp mellan inlandsisen, som i dessa sammanhang beskrivs som ett sammanhängande istäcke över Skandinavien och Brittiska öarna samt den barriär i berggrunden som fanns kvar i landbryggan över Engelska kanalen. Vatten strömmade dit från framför allt smältvatten från inlandsisen, men även floder och vattendrag från landområden runt den bildade sjön. Men sjöns vattenyta steg så högt att det flödade över bergkammen söderut och skapade en mängd stora vattenfall längs denna bergkam, vilket måste varit en mäktig syn om man hade varit där.

I denna nya undersökning som presenteras i Nature Communications har man kombinerat mycket nya data och mätningar av havsbotten och fått fram bättre bevis för händelseförloppet och forskarteamet anser att hela händelseförloppet skett i framför allt två stora processer.

Dels framläggs bevis för för att det förekom ett överspill av vatten från den proglaciala sjön som låg i södra Nordsjön och som var fördämd mot barriären (Weald-Artois), liksom att det skett genom stora vattenfall fördelat på flera ställen längs denna barriär. De har bland annat hittat stora sedimentfyllda sänkor som tolkats som uteroderade lämningar efter vattenfallen, något som skulle kunna betecknas som stora kolkbäcken vilket är den sänka som bildas vid erosion nedanför ett vattenfall. En del i försvinnandet av denna landbrygga är att den brutits ner vid erosionen i vattenfallen och samtidigt har kanten i nedbrytningen förflyttats bakåt (norrut). I sina mätningar har forskarteamet även sett uteroderade dalgångar på havsbotten som anses vara ett resultat av erosion från floder som bildats nedanför vattenfallen.

Men sedan anser man att det måste skett ett eller flera händelser som till slut har öppnat upp kanalen mer fullständigt. Man har genom mätningar av havsbotten geomorfologiska bevis för denna flod och en senare tappning genom ett uteroderat nätverk av dalar i berggrunden centralt i engelska kanalen. Det finns bland annat en kanal kallad Lobourg Channel som eroderat sig ner över de tidigare av vattenfall bildade sänkorna, vilket bevisar att de bildats senare. Formen och storleken på kanalerna i denna Lobourg Channel visare att det hänger ihop med en eller flera mer omfattande erosionstillfällen med floderosion, det krävs helt enkelt större och mer styrka för att dessa ska bildas. Erosionen av landbryggan gjorde att den kollapsade på flera platser och bidrog till tappning av det fördämda vattnet ut i östra Engelska kanalen. Men mellan perioderna med inlandsis och en fördämd sjö har det förekommit perioder med erosion via floder och kusterosion, under perioder då det varit lägre eller högre havsnivåer.

Den stora bristen idag är en bättre tidsuppfattning om när dessa processer skett. Den första delen av händelseförloppet med stora vattenfall, ansågs tidigare liksom även vara runt 450 000 år sedan (Marine Isotope Stage (MIS) 12), vilket är tiden för en istid (glaciation) som i Nordeuropa heter Elster. Men nästa del i processen, med fortsatt erosion och bl.a. utveckling av Lobourg Channel, anses ha skett i samband med nästa istid efter Elster som i Nordeusopa kallas Saale vid tiden 160 000 år sedan (MIS 6). Det ska då till stor del ha skett via smältvatten från inlandsisen Saale-glaciationen. Det finns dockfynd av en marin molluskfauna i området, som visar att det bör ha funnits sporadiska kontakter mellan Engelska kanalen och södra Nordsjön mellan dessa daterade perioder.

Det har naturligtvis funnits andra teorier om det som skett, där en teori är att denna proglaciala sjö har existerat men att den slutgiltiga tappningen av sjön och kollapsen av bergkammen inte var så ”katastrofal”. I ytterligare en alternativ modell anser man att det rör sig om en mer långsam nedbrytning och erosion av barriären genom del fluviala processer av floder och vattendrag när havsytan stod lågt och även tidvattenerosion längs kusten av framför allt vågerosion under mellanistider (interglaciala perioder).

Det som gjort att forskarteamet kunnat få fram så mycket bättre kunskap idag, är att man tidigare varit begränsad metodiskt. Det har helst enkelt inte funnits tillräckligt med data och kunskap och varit stor brist på högupplöst geofysiska data av havsbotten. Man hittade en del sedimentfyllda fördjupningar i samband med förarbeten till tunnelbygget över engelska kanalen och sedan hittades även spår av glacial erosion från en isström som skulle rört sig ned i området. Det ansågs då vara bevis för uteroderande av dalar liksom bildandet av sänkor. Men mycket av dessa teorier kunde inte bevisas, bland annat genom brist på bevis på ett istäcke som hade rört sig så här långt söderut.

/Magnus Hellqvist


Nyheter från institutionen för geovetenskaper