Vulkanerna som skapade olja ur dinosaurieben
Gröngula kullar av spretigt gräs. Snöklädda bergskedjor och vulkaner så långt ögat kan nå. En himmel som på ett ögonblick svartnar i det mörkaste åskoväder. Och kondorer som i de varma uppvindarna breder ut sina vingar i jakt på föda. Vi befinner oss i dinosauriernas rike, Neuquénprovinsen i västra Argentina, vid foten av Anderna. Vi är här för att undersöka spår av vulkanisk aktivitet. Händelser som skedde för miljontals år sedan, och som bildade olja där olja inte ska kunna bildas.
Neuquénbasängen är Argentinas allra viktigaste oljefält. Området är fyllt av tusentals pumpar som hungrigt slukar olja och gas ur jordens inre. Oljan kommer från de sedimentära bergarterna som avsattes under dinosauriernas tid. Därför är området också världskänt för sina dinosauriefynd. Bland annat hittades den jättestora köttätande dinosaurien Giganotosaurus här.
Vulkaner som bildar olja
Men vi är inte här för dinosauriernas skull, utan för de många vulkaner som finns här. Min forskning handlar mycket om magmans väg genom jordskorpan och om hur magma lagras i så kallade magmakammare. Det som är speciellt med vulkanerna i Neuquénbasängen är att det är dem, eller egentligen magman från dem, som möjliggjort oljebildningen här. För att olja ska kunna bildas behövs nämligen, förenklat sett, tre komponenter. Organiskt material begravt i syrefattig miljö, högt tryck och värme. Här finns gott om organiskt material, bland annat alla dinosaurieben som ligger begravna här. Men djupet är egentligen inte tillräckligt stort för att rätt tryck och temperatur ska få materialet att ombildas till olja. Och det är här vulkanerna kommer in. Magman från vulkanernas inre har värmt upp marken, och på så vis möjliggjort bildningen av olja.
Liknande fenomen har skett i berggrunden under Nordsjön, men för att undersöka fenomenet där behövs geofysikaliska metoder, som seismik och borrningar. Här, i Argentina, kan vi istället undersöka berget, magmakammarna och oljan på land.
Sipprande olja i vulkaniska kammare
Projektet leds av Olivier Galland, forskare vid Universitet i Oslo, och finansieras bland annat av det Norska Forskningsrådet och Argentinas statliga oljebolag, YPF. I projektet deltar ett dussintal forskare från Norge, Argentina, Sverige, Frankrike och Storbritannien. Jag åkte hit tillsammans med två doktorander, Octavio Palma från Argentina och Tobias Schmiedel från universitetet i Oslo, för att titta närmare på de unika förutsättningar som vulkanerna i Nequén har skapat för bildandet av olja.
För Neuquéns olja har en egenhet som gör den unik i världen. När oljan väl bildats trängde den upp genom det magmatiska berget, genomströmmade dess utbredda nätverk av sprickor, och samlades i de stelnade magmakammare som trängt in i de sedimentära lagren. Och från sådana magmakammare utvinns olja än idag. I närheten av den aktiva Payunvulkanen pumpas det till exempel olja ur en gammal magmakammare på bara någon kilometers djup.
Vår resa inledes med en veckas exkursion, följd av en veckas fältarbete. Under exkursionen besteg vi bland annat en aktiv vulkan, undersökte sedimentära lager med miljontals fossiler som blev till olja och besökte en gruva där man brutit 5 meter breda och flera kilometer långa sprickor i berget för att utvinna bitumen, en trögflytande form av olja.
Efter exkursionen stannade flera forskare för att i mindre grupper undersöka olika områden närmare. Tillsammans med doktoranderna passade jag då på att undersöka spricknätverket i Chachahuénvulkanen, som också den har en stelnad magmakammare. Vulkanen är idag, 6-7 miljoner år efter den var aktiv, kraftigt nederoderad. Idag liknar magmakammaren mest ett brant berg, som sträcker sig mot den sydmamerikanska skyn likt en jättekatedral. Magmakammaren befinner sig nu vid jordytan, vilket tillåter oss att se ända in i dess innersta. Tillsammans kunde vi kartera magmakammaren och dess spricknätverk i detalj, och kunde åka hem med en mycket bättre uppfattning om hur oljan i området kan lagras i stelnade magmakammare.
Ett äventyr bland pumor, vulkaner och tetrapack
Under mina år som forskare har jag arbetat mycket i fält, i olika världsdelar och på många olika platser. Men den här resan är definitivt mitt mest äventyrliga fältarbete någonsin. Kanske inte främst på grund av den fantastiska geologin, utan på grund av omständigheterna. Chachahuén ligger ungefär tre timmars bilfärd från närmsta stad. Vägen dit är mycket dålig och vår bil skakade och hoppade kraftigt på vår resa dit. Vid ett tillfälle hade vi också strutsar framför oss på vägen, som sprang fortare än vad vi kunde köra, i 65 km/h.
Här, i det bergiga landskapet runt Chachahuén bor bara sju människor. De lever under fria men primitiva förhållanden i så kallade puestos, en slags bondgård, tillsammans med sina getter, kor och hästar. Under vårt fältarbete slog vi upp vårt tält vid en av dessa puestos, som egentligen bara bestod av några lerhyddor. Våra vänliga värdar Maria och Enrique lagade god mat åt oss över öppen eld, i en hydda byggd av kvistar, kartong och tetrapacks. På gården fanns inget rinnande vatten, utan allt dricksvatten måste hämtas från källor uppe i berget med hjälp av hästar. En liten vindsnurra producerade tillräckligt med el för att ladda deras enda ficklampa.
Generositet, värme och attackerande pumor
Trots sin fattigdom är Maria och Enrique bland de mest generösa och gästvänliga människor jag någonsin har träffat. De tillät oss att stanna en hel vecka tillsammans med dem, och varje dag lagade de mat till oss av livsmedlen vi tagit med oss från stan. Som tack för deras gästvänlighet tog vi med oss mat till alla familjer i Chachahuén, och de blev oerhört tacksamma för frukten, sockret och mjölet. Deras vanliga meny består annars mestadels av getkött, som vi också åt mycket av under veckan. Men den första kvällen bjöds vi på något helt annat. Köttet av en guanaco, en vild lama, som Enrique skjutit innan vi kom. Jag fick också höra att folk i Chachahuén ibland äter pumakött. I området finns många pumor som till och från dödar familjens getter, ibland även människor. Puman är en skyddad art även i Argentina, men för Enrique och hans familj handlar det om liv eller död. Så de förklarade för oss hur man bäst dödar en anfallande puma, ett kunskap jag inte vill behöva använda nästa gång jag åker dit.
För jag kommer tillbaka. Äventyret i Argentina var bara början. Under denna första fältsäsong hittade vi många intressanta platser som vi ska undersöka vidare under projektets gång. Och redan i mars ska vi tillbaka till vulkanerna som gjorde olja ur dinosaurieben.
Text: Steffi Burchardt & Katarina Sundberg
Foto: Steffi Burchardt