Skatterna man tappade: metaller och mineral i gruvavfall

Erik Jonsson, statsgeolog vid SGU och adjungerad professor i mineralogi vid Institutionen för geovetenskaper är aktuell i samband med ett regeringsuppdrag som just har avrapporterats till regeringen. Rapporten visar att kritiska metaller och mineral i flera fall kan återvinnas ur gruvavfall och återvinningen skulle på så sätt kunna bli ett värdefullt komplement till brytning i gruvor.

Erik, kan du berätta lite mer om själva uppdraget?

- Ja, det handlar om ett Regeringsuppdrag som SGU tillsammans med Naturvårdsverket fick 2021 och som vi arbetat med sedan dess. För att bättre förstå vad som finns i svenskt gruvavfall har vi provtagit och analyserat material från varphögar, sandmagasin, hyttslagger samt rödfyrsrester efter alunskifferbränning, från Skåne i söder till Norrbotten i norr. Grunden i det har alltså varit att i mera detalj ta reda på vilken potential dessa olika typer av avfall från gruvbrytning och några senare processer har för utvinning av eventuella metaller och mineral, och då i synnerhet sådana som idag bedöms som ”kritiska” för EU. Inalles har 1067 prover samlats in från ett 70-tal lokaler. Geofysiska metoder har använts för att karakterisera avfallsansamlingar, framför allt i form av sandmagasin och de senare har provtagits både för hand och med mera djupgående borrning. I uppdraget har bland annat också ingått att ta fram förslag på hur man kan ta fram metodik för sekundära resurser i enlighet med det internationella resursklassificeringssystemet UNFC.

Gruvnäringen räknas som en av Sveriges basnäringar och är den näringsgren som genererar den största mängden avfall i Sverige enligt SCB. Om vi talat om hundratals miljoner ton gruvavfall per år, varför har man då inte funderat på återvinning tidigare

- Det har man gjort i en del fall där man ansett att det funnits verklig potential för detta och ekonomi i hanteringen. Som exempel (och inte minst med tanke på LKAB:s vältajmade presentation av sina resultat avseende sällsynta jordartsmetaller och fosfor i Kiruna härom veckan) så har man sedan minst 30-40 år tillbaka emellanåt gjort försök att separera och nyttja apatit (med halter av både fosfor och sällsynta jordartsmetaller) ur avfallet från apatitjärnmalmer av kirunatyp, både i Bergslagen och Norrbotten. Det har dock oftast inte funnits någon vidare ekonomi i det hela. Sedan har vi andra exempel på malmtyper där man helt enkelt inte visste vad annat som fanns i malmerna man bröt – man fokuserade endast på den eller de huvudmetaller (eller snarare deras värdmineral) man var ute efter. Där kan de ”missade godbitarna” finnas kvar i förhållandevis höga halter. I ett flertal gruvor i Sverige gick man också igenom gamla varphögar igen under de båda världskrigen, då vi var ganska avskurna från övriga världens produktion av olika metaller och mineral.

Hur ser det ut på andra håll i världen?
- Det finns flera fall av avfallsbrytningsoperationer som kan bli eller är fungerande och lyckade. I många områden och länder har man dock bara börjat, möjligen med undantag för sådana gruvavfall som har eller har haft höga halter av ädelmetaller - sådana omprocesserade man faktiskt redan på 1800-talet i vissa fall. Idag finns sedan ganska nyligen exempelvis produktion av de kritiska metallerna tantal och niob från gruvfall i form av sandmagasin vid en gammal tenngruva i Spanien, vilket är ett bra och belysande exempel.

Vilka metaller och mineral är det mest lönsamt att utvinna och är det värt kostnaderna?

- Det är det väl närmast eventuella intresserade bolag som får berätta efter att de räknat på det hela. Det är dock rimligast att konstatera att de avfall som kan bli mest aktuella är sådana som befinner sig i närheten av och är av samma eller närbesläktad typ som någon förekomst som bryts aktivt. På så sätt kan man köra nyproducerat material parallellt med avfall i samma process, vilket torde ge större chans till att en sådan hantering faktiskt kan generera någon vinst över tid. Efterfrågade metaller som de sällsynta jordartsmetaller som idag nyttjas till olika typer av magneter är en möjlighet, olika ädelmetallförande avfall med ytterligare metaller en annan. I alla fall handlar det dock om att både halter och tonnage måste vara tillräckliga för att utvinning skall löna sig – man måste i princip betrakta avfallen med lika kritiska ögon som de primära malmerna.

Vilka praktiska och ekonomiska hinder finns?  

- Tja, tekniken som krävs för separering och anrikning liksom reframställning kostar, vilket gör att – ånyo – avfall som finns i anslutning till pågående gruvdrift (som i Kiruna) är den typ av förekomster som har störst chans att fungera ekonomiskt. Det finns idag också ett antal legala hinder för undersökning och nyttjande av gruvavfall, så här krävs att regelverken ses över och ändras på olika vis.

Hur lång tid kan det ta att ta fram en fungerande lösning?

- Ytterligare en bra, men svår, fråga. Pratar vi exempelvis om att gå hela vägen till renframställning av sällsynta jordartsmetaller så finns inte storskalig teknologi för detta i Europa idag, men det är något som vi måste bygga upp på sikt om vi vill minska vårt importberoende. Det blir mycket intressant att se hur exempelvis just LKAB kommer att gå vidare med sina projekt relaterade till detta.

Läs slutrapporten här: "Rapportering av regeringsuppdrag Hållbar utvinning och återvinning av metaller och mineral från sekundära resurser februari 2023".

Läs nyheten på SGU: "Stort behov av mer kunskap om sekundära resurser".