Ökad vattentillgång hot mot nomadiserande boskapsskötare

2024-02-21

Kor i Afrika

Att öka vattentillgången i områden med extrem torka i Afrika söder om Sahara kan på kort sikt hjälpa nomadiserade boskapsskötare. Men på lång sikt kan det ge allvarliga konsekvenser för deras försörjningsmöjligheter. Det visar ny forskning från Uppsala universitet som publiceras i Nature Climate Change.

– När man ökar tillgången på vatten i torrområden, ofta som en akut nödåtgärd, bir det lättare för boskapsägarna att stanna längre där. Men det i sin tur ökar efterfrågan på vatten och bete för djuren, till en nivå som inte finns där, och det riskerar att drabba befolkningen hårt och minska deras motståndskraft mot torka och klimatförändringar, säger Giuliano di Baldassarre, professor i miljöanalys vid Uppsala universitet.

Torka drabbar miljontals jordbrukare i Afrika söder om Sahara och leder ofta till vattenkriser, hungersnöd och migration. Torkan är särskilt katastrofal i torrmarksområden, som präglas av stora variationer i nederbörd och där kortare regnperioder följs av månadslånga torrperioder. De samhällen som finns här är främst nomadiserande boskapsskötare. Säsongsbetonade förflyttningar av hjordar är den traditionella strategi som nomadiserande boskapsskötare runt om i världen använder sig av för att hantera torka.

Djupa brunnar och vattenhål

Under senare tid har det blivit vanligare att satsa på att få till en bättre vatteninfrastruktur i torrområden. Det kan vara att anlägga djupa brunnar och borrhål för att få upp vatten. Det här är många gånger en nödåtgärd vid torka för att rädda livet på djuren.

I en ny studie, ledd från Uppsala universitet, har man undersökt hur de nya vattenkällorna påverkar de nomadiserande samhällena. Forskarna har använt sig av kvalitativa metoder, antropologisk forskning, inom större torrområden i olika afrikanska länder och kvantitativa metoder, som dataanalys och sociohydrologisk modellering, i Angola.

I sin forskning har forskarna jämfört hur de sammantagna förhållanden i torrområdena har sett ut när det gäller omfattningen av torkan, vilken tillgång som funnits till vatten, hur markförhållanden sett ut och hur stor befolkningen har varit. De har tagit del av statistik från åren 1954-2018 om vilka borrhål, grunda och djupa brunnar som har skapats; vid vilken tidpunkt de skapades och vad syftet var. Större delen av den vatteninfrastruktur som skapats har haft många funktioner och varit tänkta för både hushållen som för boskapsdjuren och för bevattning. Under 2021 följde forskarna åtta nomadsamhällen i Angola och djupintervjuat 24 fokusgrupper.

Behovet av vatten växer ytterligare

Studien visar att när vattentillgången blir bättre, tack vare nya brunnar och borrhål, växer behovet av vatten ytterligare. Både befolkningen och boskapen får ett större behov av vatten och djuren av bete.

– Det går inte att garantera den tillgången och det riskerar att bli ett ännu större problem för boskapsskötarna om de bosätter sig mer permanent på en plats. Vår studie visar att de insatser som enbart går ut på att öka vattenförsörjningen, utan någon effektiv styrning, riskerar att hota de nomadiserande samhällenas motståndskraft mot torka och klimatförändringar, och detta i ett läge när torkan förväntas öka i många regioner under de kommande decennierna, säger Giuliano di Baldassarre.

Elin Bäckström

Publikation

Piemontese, L., Terzi, S., Di Baldassarre, G., Menestrey Schwieger, D.A., Castelli, G., and E. Bresci (2024). Over-reliance on water infrastructure can hinder climate resilience in pastoral drylands. Nature Climate Change, doi: 10.1038/s41558-024-01929-z

Nyheter från institutionen för geovetenskaper

Senast uppdaterad: 2022-09-30